A-Niniz

Alla inlägg under december 2017

Av niniz - 7 december 2017 07:17

Hej!


Jag lovade att skriva lite mer om när jag åkte till Malo med min lillasyster Elisia.  Bättre sent än aldrig...


För det första måste jag berätta att jag inte har några bilder den här gången heller. Det känns rätt surt, men det är ytterst sällan som man (eller jag, i alla fall) lyckas ta bilder när man har det som absout bäst, och om jag lyckas med det måste jag erkänna att det är distraherande och hindrar mig ofta på att njuta fullt ut av ögonblicket i sig. Så det kanske var lika bra att jag inte hittade kameran när jag skulle åka.


Det tar ungefär en och en halv timme att ta sig från Luganville (Espiritu Santo) till den östra sidan av Malo med båt, och sedan ytterligare en trekvart i bil för att komma till deras hus. Angella och hennes familj bor vid litet kokosnötsplantage och lever framför allt på att göra kopra (torkat kokoskött som utvinns till olja, och Vanuatus största exportprodukt) men är till stor del självförsörjande och odlar det mesta de äter. Det som köpts in i matväg är främst ris och ibland kött på burk. De odlar bland annat jordnötter, gurka, tomat, annanas, vattenmelon, sallad, kål, cassava och jam, men har även apelsiner, grapefrukt och en mindre kakao plantering. Papaya finns i mängder (växer väldigt fort, otroligt tacksamt att olda här) Bananerna vet jag inte riktigt om de aktivt odlar eller om de bara växer fritt, men finns där gör de i alla fall. De har även höns och hundar, samt några lokala frukt och nötträd som jag tyvärr inte kan svenska namn på; nakavika (Malay apple/mountain apple), natavoa (sea almond/tropical almond/indian almond), nafel (bushnut) och nawakwak (kunde inte hitta ngt engelskt ord – kanske kan ordet vara från ett lokalt språk?).


För att det skulle ta alldeles för lång tid att berätta om allt, så väljer jag bara ut några (omarbetade och översatta till svenska) snippen från min dagbok att dela med mig av.



Vi vadade ut i vattnet nästan omedelbart. Jag smakade på det, men det var salt, så jag simmade längre upströms och till andra sidan av floden – vattnet kom ifrån två flöden; en stor kanal och en mindre bäck som rann ihop med den stora och rann ut i havet – och jag gick över den mjuka, leriga sanden till den mindre kanlen, i hopp om att finna vattnet där sött.


Angellas mamma ropade på mig. Jag svarade att jag inte skulle gå långt utan hålla mig inom synhåll och snart vara tillbaka. Hon och några av baren fortsatte ropade. Vi det här laget var jag bara ett par meter i väg från det stömmande vattnet. Säkert skulle inte några få steg till skada, bara för att snabbt smaka på vattnet och känna om det var kallt? Det behövde inte ta lång tid, bara ett par extra sekunder, och sedan kunde jag springa tillbaka på en gång.


Men jag kunde inte bara ignorera dem, så jag vände motvilligt. Jacob hade nästan nått mig vid det laget (jag tror inte hade inte ens jag märkt att han kommit efter mig förren då) och stod på samma sida som jag av floden. Anfådd så berättade han att det fanns en vit man som bodde på plantaget (han pekade över bäcken) och att han sköt mot inkräktare med gevär!


(…)


Jacob frågade om jag kunde snorkla, och när jag sa ja så föreslog han att jag skulle låna Angellas. Det var förta gången jag snorklat ien flod.  Först såg jag inte så mycket, men snart så hittade jag flera fiskar, även om de var rätt tråkiga för att vara tropiska fiskar och inte alls lika färgranna som deras släktingar i havet. Jag försökte simma mot mangrovträden som växte något längre up, men det mörka, skuggiga vattnet där höll mig tillbaka. Jag var inte sugen på att råka fastna i någon undervattensrot.


Lite senare såg jag en något större fisk (ungefär like lång som min fot, men bredare och plattare) än som jagade en stor eremitkräfta. Både frös när jag simmade förbi dem. Jag drog mig tillbaka något för att inte skrämma dem och stannade för att iaktta dem. Fisken såg ‘stenig’ ut och skulle varit nästan osynlig mot en klippbotten, och jag undrade om det kunde vara någon sorts rocka. Jag undrade om den kunde stingas.


Fisken började jaga eremitkräftan igen. För att inte förlora dem ur sikte var jag tvungen att följa efter. Jag ville se hur fisken skulle kunna fånga en så stor eremitkräfta, och om den skulle kunna krossa skalet på den eller vad den skulle göra – jag antog att den tänkte äta den. Jag simmade långsamt för att inte skrämma dem, med de båda stannade till ännu en gång.


Sedan vände sig fisken mot mig.


Plötsligt började den simma mot mig. Jag vände så fort jag kunde och började simma så snabbt jag bara kunde mot land, rädd att jag närsomhelst skulle bli biten i foten eller bli stucken av en giftig svans! Jag visste att stingrockor var vanligt förekommande på sandiga bottnar som denna. Jag måste sett rätt galen ut när jag kastade mig upp från vattnet, för Jacob och de andra stirrade på mig. Jag beskrev fisken för Mami, men hon verkade inte veta vad det kunde ha varit för någon fisk.


(...)


Efter lunch så bytte tidvattnet riktning, rätt dramatiskt – tyst men plötsligt. Vattnet blev djupare.


Jag och Kalo klättrade upp I träd som stod längst vattenlinjen för att hoppa ifrån dem. Det gick inte så bra för mig – jag fastnade vid ett ställe där vattnet fortfarande var för grunt för att hoppa, medan Kalo klättrade förbi som om det vorde ingenting. Han såg rätt slug ut när har märkte att jag var fast, och han och de andra barnen – min lillasyster inräknad – retade mig för det. När jag väl kom ner från det eländiga trädet tog det inte lång tid förens ett vattenkrig var igång.


Utan att hålla koll på våra omgivningar så simmade vi ut djupare i floden tills vi kommit tills dess mitt. Det var först då vi upptäckte att stranden ‘flöt iväg’ från oss! Vi skiljde oss genast i ett ordlöst vapenstillestånd och började snabbt simma mot land, var och en åt varsitt håll, mot närmsta sidan. Vi utbytte en panikslagen blick ett par sekunder senare när vi insåg att vi inte kom någonstans – tvärt om, vattnet drog oss tillbaka!


Jag ökade hastigheten. Jag kan inte säga att jag var särskilt orolig för Kalo – trots att han var några år yngre än mig så har han blivit väldigt stark av det hårda, fysiska arbetet på plantaget, och jag tvivlade inte på att han skulle kunna ta sig up. Jag var inte lika säker angående mig själv.


Jag simmade mot mangovträden i hopp om att jag skulle lyckas få tag i en rot om jag skulle behöva det. Det visade sig vara en stor hjälp – inte för att jag fick tag i någon rot, men träden gav mig ett tydligt ’landmärke’, och jag kunde nu se att jag faktiskt kom framåt – väldigt, väldigt långsamt, men framåt. Strömmen var något svagare här. Det kändes fortfarande som om jag inte kom någonstans alls – eller kanske till och med drogs tillbaka trots att jag simmade för allt jag hade – men när jag tittade på rötterna kunde jag se att jag började komma framåt. Det uppmuntrade mig, och gav mig styrkan att fortsätta simma, även om armarna värkte och jag började bli rejält uttröttad vid det laget.


Kalo nådde land på andra sidan. Någon minut senare nådde även jag lugnare vatten.



Den nästa dagen var det söndag! Vi klädde alla upp oss for all gå till kyrkan... men kom alla lite sent, så gudstjänsten var redan i full gång. Vi sjöng, och lyssnade på predikningar om de olika församlingarna beskrivna i uppenbarelseboken – det var en av missionärerna som vi träffat på fredagen som predikade, och hon delade även med sig av sina föräldrars liv i nazityskland.


Efter gudstjänsten så satte vi oss ner under ett träd, och hälsade och pratade med de andra där. Det var en speciell dag, den sista av en fem dagars lång camp för barnen i området – däribland Angelic, Michael och Esnette – så mat delades ut, på traditionella löv tallrikar (även kallade paraplylöv). Vi fick ris, köttfärs, pumpa, röd papaya och grapefrukt. Jag hade aldrig ätit kokt pumpa serverad med kokosmjölk förut, och det var verkligen jättegott. Jag trodde först det var sötpotatis, eftersom smaken var så lik, men det var pumpa, enkelt men smakfullt tillagad.

Flera av oss – de aldra flesta – åt med våra fingrar, eftersom det inte fanns skedar nog till allihop. Jag tog barnslig glädje över att känna strukturen av maten... medans min lillasyster rynkade på näsan tills hon fick en sked.


Jag kunde inte hjälpa att snegla till åt missionärernas håll, som alla satt vid ett bord under en natangora och åt på sina porclins tallrikar med kniv och gaffel...* och tänka på hur galet glad jag var över att inte vara i deras plats. Jag satt under skuggan av ett träd, på en flätad matta på marken, med maten på mitt löv och omgiven av Ni-Vanuatu, som jag kunde prata med och lyssna på och förstå, och jag var så lyckling! Jag skulle inte velat byta det ögonblicket för allt i värden. Det här var en av de få, dyrbara stunderna som jag verkligen kände, helhjärtat, att jag var en del av Vanuatu, och en del av dess befolkning.


(...)


När vi kom hem var Angella trött och gick för att vila ett tag. Jag vandrade runt i kokosnötsplantaget. Först så försökte jag bli vän med Kalos ko, men den verkade inte så pigg på att lära känna mig, så jag försökte klättra upp i ett av de något kortare palmträden instället. Jag kom ungefär en tredjedel innan jag var tvungen att ge upp. Jag ville inte göra om samma misstag som jag gjorde förra gången då jag var lite för intensiv i mina försök och blev både gul och blå och uppskavd, för då skulle Angella och hennes mamma skälla på mig igen!


Sedan plockade jag några nafara (kokosnöts groddar) för att mata de konstant hungriga kycklingarna med. Jag hittade den stora kniven (bushknife) och försökte, med klena resultat, att öppna dem. Det gick inte smidigt, men jag fick såsmåningom upp en av dem (utan att skära mig själv) och kunde mata kycklingarna vilket var huvudsyftet. Även om jag önskar att jag hade kunnat göra det graciösare istället for att hugga i nöten om och om igen som en imbacill (!)


Medan jag kämpade med kokosnöt nummer två kom Jacob och Ming. Jag, som den vuxna, mogna människa jag är, snatchade upp kokosnöten... och sprang och gömde mig bakom huset med kniv i hand (jag ville inte att de skulle se mina ytterst patetiska försök att öppna kokosnöten, och om jag bara stått kvar där, handfallen, men nafaran och kniven och inte gjorde något så skulle de oundvikligt frågat mig om jag behövde hjälp, vilket inte heller var önskvärt).


Så, jag gömde mig.


De gick in, och trots att jag visste att chansen fanns att de fortfarande iakttog mig från fönstret – eftersom pojkarnas sovrum så olägligt låg just utanför – återvände jag till min stubbe och fortsatte den långdragna processen med att öppna nafaran.


Angella kom ut kort därefter för att hjälpa mig – Jacob hade sagt till henne att jag försökte öppna nafara trots allt – men vid det laget (ha!) hade jag redan fått upp den eländiga nöten. Men seriöst, jag behöver verkligen få chansen att öva mig om jag någonsinn ska lära mig använda en bushknife.


Angella sa åt mig att gå och sova, men jag var inte alls trött. Jag gick dock lydigt och la mig i sängen i alla fall. Efter en stund kom Kalo hem och började spela gitarr och sjunga i rummet bredvid. Jag lyssnade, njöt av musiken och än en gång kände mig så där ytterst dumt nöjd och bara önskade, att ögonblicket skulle vara för evigt, att jag kunde spendera resten av mitt liv så här...



Elisia föreslog att vi skulle gå till Natafoa trädet och öppna några nötter tillsammans. När vi kommit dit så kom jag och tänka på att Angella hade gjort laplap i bamburör vi Nafafoa trädet dagen innan, så jag bestämde mig för att jag ville hitta eldstaden som borde vara någonstans alldeles i närheten.


Det var inte så lätt som jag först trott att det skulle vara. Det fanns en mindre stig som jag upptäckte lede in i djungeln, så jag följde den för jag tänkte att hon kanske gjort endstaden vid den. Nea följde med mig – men ingen endstad gick att hitta! Vi fortsatte gå. Jag insåg efter ett tag att vi måste gått förbi den, och att Angella måste lämnat stigen då hon gjorde upp elden. Men vid det laget ville vi båda gå vidare. Fåglarna kvittrade och morgonen var ännu sval och skön – djungeln kallade.


Lokelsen att vandra omkring utan någon som ´vaktade´ oss var for stor att motstå, och ingen hade sagt att vi inte kunde gå i djungeln själva. Jag tänkte inte gå långt.


Stigen var förrädisk. Den var endast svagt synlig i en diskret brist av vegetation, och då och då växte stora spindelnät över stigen, vilket tvingades oss att duka eller gå runt. Allteftersom vi gick längre in djungeln så löstes den upp – så gradvist att det var svårt att upptäcka det. Vi insåg såsmåningom att vi måste vandrat ifrån den. Det kändes trist att försöka gå tillbaka samma väg vi kom så jag tänkte att jag kunde bara göra en U-vändning och se om vi inte kunde hitta någon av de mer definerade stigarna som gick tillbaka till huset. Jag tänkte att även om jag gick vilse så skulle jag utan tvivel springa in i någon av odlingarna de har och skulle då lätt kunna hitta min väg tillbaka, eftersom jag följt Mami dit flera gånger.


Så jag och Elisia fortsatte. Med varje steg vi tog verkade djungeln bli tätare, och bakom varje träd verkade större och större spindlar dyka upp – ofta precis framför mitt ansikte. Inga stigar kom inom synhåll... och inga odlingar, heller. Allting såg det samma ut – bekant, men ändå inte.


Vi kom till en punkt då jag och Elisa trodde att huset låg åt det exakt motsatta hållen. Vi gick min väg –  jag kände mig rätt säker på att det var det rätta hållet.


Men inget hände, och jag började känna mig allt mindre och mindre säker.  Allt såg samma ut. Falska stigare kom från ingenstanns, och ledde ingenstans. Vi gick vidare.


Efter ett tag så såg jag solljus från vad som verkade vare en öppning. Jag hoppades att det skulle vara kokosplantaget eller en av odlingarna – eller åtminstande en plats där jag lättare skulle kunna se min omgivning – så jag tog till höger.


Gläntan var en besvikelse. Den lät oss see längre än vad vi kunnat omgivna av den täta vegetationen tidigare, men det fanns ingenting vi kunde känna igen. Vi var nu båda två övertygade om att vi var vilse, eftersom vi aldrig hade sett den här delen av djungeln förut. Det var en förändrining från den labyrint vi tidigare hade virrat runt i, där allt hade sett likadant ut men det var ingen välkommen förändring.  Marken sluttade neråt. Framför oss sträckte djungel ut sig, utan något spår av människor, och för allt vad vi visste kunde den fortsätta i en oändlighet.


Tidigare hade jag varit lite orolig för Elisa, då hon hade haft magont dagen innan och jag hade hoppats att vi skulle hitta tillbaka snart så hon inte blev sämre igen – eller kanske tillochmed önskade att hon hade stannat kvar, då hon höll mig tillbaka.  Jag viste att vi virrade runt lite, men jag hade aldrig tvivlat på att jag skulle kunna hitta tillbaka. Nu insåg jag att vi kunde vara allvarligt borttappade, och att det egentligen bara fanns två valmöjligheter för oss – för mig, eftersom ansvaret låg på mina axlar och Elisa förväntade sig att jag skulle leda henne, och hon skulle följa mig.


Dessa var simpla;

Antingen gick vi vidare. Fel håll skulle föra oss djupare in i djungeln, och i värsta fall skulle vi aldrig bli hittade. Utan något form av landmärke skulle detta vara dumdistrigt.

Det enda andra valet som fanns var att stanna. I detta fall fick vi hoppas att någon skulle leta efter oss och att vi skulle kunna höra deras rop. Antagligen det säkraste valet, men inte mer lockande.


Ingen av dessa två valmöjligheter var trevliga. Att stanna skulle betyda att ge upp, vi skulle kunna komma att förstöra alla planer för dagen om det tog tid att hitta oss. Vi hade tänkt att åka på piknick. Alla hade sett fram till det, hade förberätt för det.


Tiden höll på att rinna ut – om vi inte var tillbaka snart skulle de bli oroliga. Om jag inte hittade tillbaka snart, skulle det ställa till med bekymmer för alla. Jag ville inte göra ett spektakel av det här!

Samtidigt som jag persolingen hade föredragit att gå vidare ett tag till, så visste jag att Elisia började bli trött. Jag kunde inte dra henne längre in i djungeln. Även om chansen var stor att jag skulle nå en väg, ett hus eller ett plantage förr eller senare så kunde jag inte riskera det.


Utan något att leda mig, kunde vi inte göra något annat än att stanna.


Då kom jag att tänka på något.       

                              

Solen.


Det var fortfarande morgon. Solen stod i väster. Men vad sa det mig? Jag visste ju inte vilket vädersträck huset var i! Dessutom, även om jag följde efter solen – vilket åtminstånde skulle försäkra att vi inte gick i cirklar – så var morgonen sen och snart skulle solen vara över oss, och då skulle vi inte kunna använda den som väglinje. Nej, den var av ingen som helt nytta till oss – eller var den det?


Plötstligt så mindes jag den morgonen. Hur jag sömndrucket hade lämnat huset vi sov i och gått över det daggvåta gräset mot natangoran, där frukost väntade. Jag mindes hur den tidiga solen sträckte sig ut bakom natangoran, hur den sken mig i ögonen och kastade en halo runt den lilla stugan.


Så jag tänkte… om vi inte snurrat runt alldeles… så borde huset ligga någonstans öster härifrån, eftersom vi hade gått in i djungeln till väster om det. Att gå till öster borde i alla fall få oss i rätt riktnining, och även om vi inte kom fram till huset borde vi nå kokosplantaget bakom det.


Jag bestämde mig för att gå vidare, men bara i några få minuter. Om vi inte kände igen oss då, eller hade nått plantaget eller vägen, så var vi tvungna att stanna så vi inte skulle bli oåterkalligt förlorade.

Så vi gick vigare (diagonalt till vänster från hållet vi  kommit) den här gången med solen mot vår rygg.

Jag tror inte vi kan ha gått mer än tretti meter förens vi kom till en väldigt bekant stig, och vi omedelbart visste vart vi var. Inom fem minuter så gick vi in i trädgården, där Angella och hennes mamma packade det sista av vår picknik.

Vilken glädje!


Vi hade varit vilse inte mer än 500 meter från huset. Faktum är att jag misstänker det var betydligt närmre än så. På något sätt hade vi råkat korsa stigen jag först letat efter utan att upptäcka den, och innan jag vänt till höger för att nå öppningen hade jag gått i den generella rätta riktningen, med stigen slingrandes inte långt till vänster om oss.

Och där har vi slutet på mina djungeläventyr på Malo. Jag lämnade familjen Ginnaboe med sår under fötterna och minnen för livet. Jag längtar helhjärtat för att åka dit igen, om jag får chansen. Angellas familj är några av av de goaste människor jag träffat och jag är så imponerad över livet de lever. Jag är otroligt tacksam över att jag har fått vara en del av det, hur än litet, och för allt de lärt mig. De känns helt ärligt som om jag har ett andra hem hos dem. Malo i Vanuatu har blivit lite som vad Kållandsö i Sverige var för mig.  Det känns lite som om jag fått chansen att vara barn igen.


Min lillebror John är väldigt sugen på att åka dit och lära känna Kalo, och Elisia vill gärna dit igen. Och Kalo snodde Elisias blommiga linne – vilket jag misstänker kan ha gjorts som försäkring för att få dit henne igen. Lika väl så gjorde han mig till lelu**  och dansade utom räckhåll precis innan bilen åkte i väg med oss... vilket frustrerade mig något otroligt, då han redan retat gallfeber på mig någon dag innan då jag helt enkelt inte kunde komma i kapp honom...


*Såklart är det inget fel med det här i sig, utan mina känslor hade enbart att göra med hur glad jag var att känna att jag var en del av Vanuatu och inte bara en besökare. Att känna sig kulturellt utstött är nog en känsla de flesta ´expats´ är vana vid.

**Lelu (från franskans le loup (the wolf) motsvarar jage/tage i Sverige. 

ANNONS

Presentation


Hej och välkommen till min blogg! Jag bloggar om livet som storasyster till nio på andra sidan jorden... så bloggen kommer handla om lite allt möjligt :)

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ A-Niniz med Blogkeen
Följ A-Niniz med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se