Hejsan, förlåt för att jag inte bloggade igår.

Igår kväll upptäckte mamma att det bara var sju får i fårhuset. Var var den åttonde? Kvällen innan hade ju alla varit där. Mamma bad mig gå ut och leta efter henne. Fåren var sitt vanliga gamla jag, så det enda jag var rädd för var om hon hade trillat igenom den tunna isen på bäcken. Ut i fårhuset kollade jag vem det saknade fåret var. Den lilla ungtackan Bella var borta. Ut i hagen med fårstav gick jag och efter följde pappa och Linnea. Eftersom hon inte hördes blev jag ganska orolig men var lättad när inga klövspår var i närheten av bäcken. Hon måste ha ramlat eller fastnat någon stanns, tänkte jag. Så jag följde i sällskap med Linnea, klövspåren i hagen. Plötsligt la jag märke till ett spår, som liknade ett större katt eller hundspår. Oroligt pekade jag på det och frågade Linnea: "Vad tror du det där kan vara? Är det kanske någon hund som skrämt henne?" Åter igen blev jag orolig att Bella i panik på något sätt ändå fallit igenom isen, och att vi missat det på något sätt. Linnea lugnade mig. "Äsch, det är säkert inget. Jakthundar jagar inte tamboskap. Det är väl bara något djur som gått här... Inget att oroa sig över." Linnea lyckades med sina lugna, självsäkra ord lugna mig, Vad trodde jag egentligen? trots det hade jag en liten gnagande känsla kvar. Inte många steg senare stannade jag till. Jag behövde, trots att det börjat skymma och var ganska mörkt under träden, kolla en extra gång. Det var vår Bella som låg där, med ett stort köttigt sår på hennes rumpa. Inälvorna höll på att rinna ut. Jag pekade på Bella, och ropade på pappa. "Jag har hittat henne! Hon är död!" Linnea började gråta. "Spåret" mumlade jag till Matilda. När vi kollade nogrannare var nästan hela hagen full av tassavtryck. Som vanligt var det vargen som först fick skulden men jag hade svårt att tro det. Efter lite "reserach" och jämförelser av kort på tassavtrycken och Bella, verkade lo vara den skyldiga. Med så höga stängsel, som "fotavtrycken" hoppat över kunde det knappast vara varg. Och lo har vi gott om här. Eftersom inga hundskall hörts, och sättet att döda och äta såg typiskt ut för lodjurm så stöks både hund och varg från listan. 

Idag kommer en spekarulant (eller vad det heter) så vi kommedr snart få veta säkert vilket djur det rör sig om. Under natten hade dessutom det återvändigt och nästan, i alla fall entligt min lillebror, ätit upp nästan hela stackars Bella.

Lilla Bella som var mitt favoritfår! :( 

OBS! Varning för känsliga bilder!

Lilla tacklammet Bella, några dagar/veckor gammal, våren 2013. Den minsta tackan fick två lamm som behövde stödmatas; Bella och Stålmannen. Bella är en av de ungtackor vi bestämmer oss för att behålla, trots att hon är ganska liten. Bella var väldigt tam och kunde gå fot! De senaste månaderna växte hon nästan ikapp de andra. Den 5/02 2014 saknas hon.

Ett tassavtryck i snön, här tydligt med klor, hittar jag i fårhagen när j´vi letar efter försvunna Bella.

'  

Min hand, jämför storleken. Spåren fanns i nästan hela hagen.

Andra bilder syns inte klor alls. Hundar och vargar kan inte dra in sina klor, men det kan lodjur.

Stackars Bella blev släpad i snön till ett ställen under en gran.

Det är ingen trevlig syn som möter mig när jag hittar Bella.

Hon har dödats genom halsbett, typiskt för lo men även andra rovdjur.

Lodjur börjar oftast äta av låren och bogen. Idag, en natt senare, finns nästan bara ben kvar av Bella. (Vi lämnade henne som hon var för att de skulle kunna se vad som dödat henne. Idag får vi veta säkert vilket djur det var.

TILL MINNE AV BELLA; JAG ÄLSKAR DIG!!

Kram Niniz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dig the Crazy - Marie Faith    

Åkte till stranden med underbara Dolce, Suliana och Sila. :)           ...

None of my Buisness, av Cher Lloyd  

Jag tror jag hade lyckats hålla mig mer kortfattad och inte gjort så sjukt långa inlägg på FB (som jag senare ångrat) om jag bara hade varit aktiv här igen tidigare. :P   Tips till alla som åker för att bo utomlands en tid: Det spelar ingen roll ...

Jag måste erkänna att det känns lite dumt att försöka blåsa liv i den här utdöda bloggen, även om jag aldrig gav upp bloggandet frivilligt. Det har ju gått så pass lång tid sedan jag skrev. Och för att vara helt ärlig, vet jag inte om jag hade gjor...